LO borde skämmas

Sanna Rayman på Svenska Dagbladet skriver idag om LO's nya kampanj som dom döpt till "Kalla Sverige" och det är bland det mest pinsamma jag sett på länge. Hur kan dom förvänta sig att folk ska vilja vara medlemmar och betala dyra medlemsavgifter till facken när LO beter sig på detta sätt. Man pekar ut Center-Maud som "minst hjärtlig", hur snällt och moget är det? Jag kopierar in hela Sannas artikel då den är mycket läsvärd.

LO har en ny kampanj på gång. Den heter Kalla Sverige och i helgen kom ett pressmeddelande lagom till Alla hjärtans dag. En sorgesam bild av ett hjärta upptrampat i snö flankerade informationen med rubriken: ”Rapport från Kalla Sverige: Maud minst hjärtlig”.

Vi talar alltså om en undersökning på temat ”gott hjärta” där man har ställt frågor som ”Tycker du att Sverige är kallare eller varmare idag jämfört med för några år sedan?” En undersökning som gör stort nummer av att 43 procent svarar att de tycker att ”Sverige i lägre grad har blivit ett land som präglas av ett gott hjärta under senare år”, trots att det är 36 procent som inte ser någon skillnad och 9 procent som tycker att Sverige blivit mer hjärtligt. 36+9, det blir enligt mitt sätt att addera 45 procent. Och allt jag har lärt mig i skolan pekar på att dessa 45 procent är fler än de 43 som ser sämre hjärtan. Eller vad det nu är som LO far efter.

LO har också frågat folket hur viktigt det är att politiker har ”hjärtat på rätta stället”. På denna helt substanslösa fråga svarar 51 procent mycket viktigt och 38 procent ganska viktigt. Såklart.

Aha! utropar LO, och förklarar triumferande att politiker med gott hjärta ”efterfrågas” av 9 av 10 svenskar. Huruvida det finns någon efterfrågan på politiker med hjärna framgår tyvärr inte. Frågan kom visst inte upp. Däremot informeras vi genast om att Socialdemokraterna är det parti som anses ha mest hjärta. 21 procent av de svarande tycker nämligen så.

Värt att notera är att fler, 23 procent svarar ”vet ej”. Man skulle kunna tolka den tilltagna vet-ej-faktorn som att rätt många svarande helt enkelt fann frågan idiotisk. Men det gör inte LO. De drar istället slutsatsen att svenska folket ser regeringen som ”iskallt kalkylerande”. Exempel på detta är sjukförsäkringsdebatten samt hur ”kall och hjärtlös” Maud Olofsson har varit i sitt engagemang i Saab-affären.

Inte ens under brinnande kampanjperiod skulle LO:s motpart Svenskt Näringsliv prestera något så genomgående oseriöst som detta. Även när näringslivsorganisationen eldar upp sig rejält är det i form av agitation kring 3:12-regler eller arbetsmarknadslagar – inte i form av spekulation kring enskilda politikers brist på omtanke och hjärta.

LO kallar sin skapelse för rapport. Det är ett väldigt stort ord i sammanhanget. Med den begreppsinflationen är Timbros rapporter rena doktorsavhandlingarna. Det är svårt att hitta något sakpolitiskt innehåll alls. Insprängt här och var finns en vag kritik av hur sjukförsäkringen har hanterats, men den är svår att ta på allvar eftersom LO redan 2005 föreslog tidsgränser i sjukförsäkringen – alltså innan socialförsäkringsutredaren Anna Hedborg gjorde det och långt innan det fanns en Alliansregering.

Skillnaden mellan blocken har mycket länge legat på några procent, men LO väljer ett tonläge som antyder att riket styrs av en junta. Vilken trovärdighet inger detta? Är LO-medlemmarna verkligen nöjda med att deras medlemsavgifter finansierar pinsamma försök att skildra höstens val som ett val mellan Darth Vader och Bamse?